Yasmin Hardani Rönn

Min uppväxt var bra, dock väldigt dramatisk. Min familj gav mig mycket kärlek osv, som det ska vara liksom. Men redan vid 3års ålder så var min mamma med om en trafikolycka och läkarna sa att hon hade all tur i världen som överlevde. Även fast jag bara var 3 år så var jag tillräckligt stor för att snappa upp bilder och händelser som hände runt omkring mig. Redan där blev jag allt mer fast vid min mamma eller mina föräldrar över huvudtaget. Det gjorde så att jag hade det grymt svårt att vara ifrån dom, sova borta, eller ens vara ifrån dom över en dag. Som tur var lyckades jag bli av med det problemet vid typ 13års ålder. 
Jag har nu i efterhand fått höra att jag var grymt kaxig och lillgammal, hade lite ensambarnsyndrom i mig eftersom att mina syskon flyttade hemifrån när jag var runt 4-5 år. När jag gick i 4:an fick min mamma cancer och då blev jag lite instängd i mig själv eller vad man säger, jag tröck undan mina vänner och tog alltid min mamma före dom. Efter skolan gick jag hem och var med mamma, kollade alltid att hon mådde bra och hade nog vääldigt mycket kontrollbehov för att vara så liten. Ju äldre jag blev desto mer insåg jag att jag inte kan göra något mer än att finnas där när hon behöver mig, och jag började sakta men säkert bli "social" igen. Trots allt som hänt så är jag faktiskt, tro det eller ej, nöjd över den person jag är idag. Utan den uppväxt jag haft hade jag inte varit samma människa. Så min uppväxt har varit väldigt bra, trots allt det dåliga.