be strong girl
OBS. Läs inte vidare om ni har negativa kommentarer om sånt här, min blogg, mina val.
Vet ni vad som skrämmer mig nuförtiden? Världen. Jag är så rädd, så jag bara vill försvinna ibland. De senaste dagarna/veckan så har de gått rätt så bra att tänka på annat. Men som sagt, de är svårt att styra de man tänker på.
Jag är 15 år. Fine, jag har hela livet framför mig. Jag kommer träffa på falska och äkta människor så många gånger till, jag kommer att skratta och vara lycklig och jag kommer att gråta och vara olycklig. Men just i denna "period" så är jag så sjukt rädd för att bli lämnad, ensam, av vem som helst som står mig nära, därför har jag så sjukt svårt för att bli fast vid en person, det är sämst, för att det bromsar in min fart då jag försöker att gå vidare med saker och ting, för mitt eget bästa.
Varje morgon när jag vaknar, tänker jag på samma person, jag vill inte gå upp, jag vill ingenting, inte leva, inte dö, inte sova, inte vara vaken, helt cp.
Varje kväll innan jag somnar, tänker jag igen, på samma sak, jag verkligen hatar det. För jag vet att personen i fråga inte tänker på samma sak som jag. Och det blir ALLTID såhär, (och ni lite mer sega människor som inte fattat att halva detta inlägg handlat om äcklig och olycklig kärlek har det klart för er nu.)
Jag hade visserligen aldrig känt något sådant förut,innan dethär, och hade aldrig trott att man kunde känna så på riktigt.
Innerst inne vet jag att jag är bättre än såhär, att jag förtjänar bättre, men vad händer när man bli så äckligt jävla kär? jo, man stannar no matter what, man kan säga till säg själv att man går vidare, att man släpper det, men det gör man inte. Man kan bli hur sårad som helst. Gråta sig till sömns flera nätter i rad, men man finns kvar i alla fall.
En sak denna äckligt dåliga tid har gett mig, är att jag blivit så jäkla bra på att dölja saker och ting. Jag kan gå förbi någon och se helt känslokall ut, visst, det dödar mig inuti, men det är ju bara jag som märker det. Ingen annan. Någon dag brister jag, det har hänt förut och kommer att hända igen, men man ställer sig upp och fortsätter kämpa.
Och tro mig, hade någon annan skrivit denhär texten för typ 11 månader sen så hade jag suttit vid skärmen och typ: "men vafan get over it, det kommer fler."
Men man lär sig så jävla mycket, bra och dåliga saker. Jag bara hoppas på att dethär blir bra någon gång, hur det än blir.
För jag brister alldeles för ofta.
