Yasmin Hardani Rönn

Jag är en person som har så sjukt svårt att lägga saker och ting bakom mig och gå vidare. Extra svårt nu, när mitt liv är på botten. När jag vet att något beror på mig, att jag gjorde fel, då går jag och grubblar på det hur länge som helst. Varje gång jag försökt att öppna mig lite mer för dom jag litar på (dom flesta), så har jag alltid fått höra "det blir bättre" "du är i en känslig ålder" "det är ingen fara, tänk inte på det" Men vet ni vad? det hjälper inte ett jävla dugg när folk säger så. Visst, någon gång blir det bättre, och ja, jag är i en känslig ålder men är man i mörkret så är det sjukt svårt att hitta ljuset. Och att jag är i den åldern jag är, påverkar nog det hela mycket, men om man bortser från åldern så är det så mycket mer som trycker ner mig. Jag är så sjukt jävla cp trött på att alltid låta som den som klagar över allt, som tycker synd om mig själv. Har ni aldrig tänkt på att jag inte klagar? jag försöker bara ropa på hjälp på ett mer diskret sätt, för snart går dethär inte mer. Och jag tycker verkligen inte synd om mig själv, jag vill bara må bra igen. Tycker ni jag förstorar saker och ting? Ni har ingenting att säga om det. För ingen, kommer någonsin kunna se det hela med mina ögon. Visst, det finns människor som går igenom samma saker som jag, men alla människor ser saker och ting på olika sätt. Allting händer på samma gång, det blir för mycket. På riktigt. Jag har underbara vänner, och en underbar familj. Men på något sätt är allting framför mig bara mörkt. Jag vet att jag borde vara tacksam över det jag har, och det är jag, på riktigt. Men det är inte heller bra att blunda för allt det dåliga. För det är okej att vara deppig och nere ibland. Man måste bara lära sig att ta det på allvar. För det kommer aldrig någonsin göra saken bättre om man säger att det kommer bli bättre. För det är just nu, i den situationen man befinner sig i, och det är en flera tusen mil lång väg att ta sig från botten upp till toppen. Och man klarar det inte själv. Hur mycker man än tror på sig själv. Och nej, man vill inte att folk ska gå runt och behandla en annorlunda för det, och man vill inte heller att hela världen ska veta exakt vad som händer i ens liv, från början till slut. Men någon gång vill man att någon ska se på en och säga: "jag vet, det är jobbigt, och du mår inte bra." För hur mycket ni än vill att man ska tänka på annat så går det inte.

Alla dessa jävla tankar dödar mig. Jag går till sängs gråtandes. Jag vaknar upp och har ingen som helst lust att kliva upp och börja dagen. För även fast det finns så mycket bra i mitt liv, så har det mörka bara blivit större och täckt över det ljusa, det bra, som ett stort svart moln. Ja, jag skrattar, jag har kul, och jag kan skratta för att jag faktiskt är glad en dag. Men bakom det ligger allt det mörka och bara väntar på att få förstöra min dag totalt. Det är något jag inte kan kontrollera längre. Och jag är så sjukt trött på att gå runt och låssas som om allt är så himla bra. För det är det inte. Allt är ett helvete, hur mycket jag än försöker fixa upp saker och ting, så kommer det något som förstör det hela. Och återigen är jag så himla trött på dom som inte vill acceptera att det är som det är. Inse ett jävla fakta att det finns människor som mår fucking skit, och det kommer aldrig någonsin hjälpa att ni låssas som ingenting. Det kommer bara bli värre.

Borde sluta skriva innan jag typ slår sönder tangentbordet xD

Men de bra att skriva av sin ilska osv ibland!