Yasmin Hardani Rönn

Jag är så otroligt jävla trött på att försöka göra andra människor lyckliga. Dom blir lyckliga. Men jag då? Vad får jag? Jag får smärta, dag som natt. Det spelar ingen roll vad jag gör. Hur mycket bra saker man än har runt omkring sig, så finns det den där lilla saken i ens liv som bara måste vara där för att det ska funka. Man skulle kunna leva utan allt annat. Bara man får vara lycklig på riktigt.

Varför är folk så själviska? förlåt, men på riktigt nu. Och varför är jag så dum så att jag inte inser att jag ska sluta hoppas nu? Det är borta. På riktigt. Men jag vill inte. Jag dör hellre.

Kanske ska man sluta visa känslor för allting, då kanske man inte blir sårad något mer? Men när man väl har känt en gång så går det inte att stänga av. För minnen finns kvar. Hur mycket man än vill att dom ska försvinna, så stannar dom.

Jag tror alla mer eller mindre känt så någon gång. Man träffar en person tjej som kille, som gör en så fruktansvärt jävla cp glad. Livet är på topp, och inget kan sänka en. Men sen en dag så försvinner personen, för det fanns någon som var bättre. Jag dör hellre en att känna den känslan igen.

Jag är så jävla arg på mig själv, på dig, på henne, på honom, på dom, på det och på världen, så att jag inte ens orkar bry mig mer. Sen kommer det dagar då man stänger ute världen och bara tänker. För mycket. Man vet att det finns en sak i hela världen som kommer kunna fixa det, men det kommer man aldrig att få.